Uppståndelsens morgon

Jag lutar mig mot gravöppningen

ser mot den plats du blivit lagd

du som lidit den mest plågsamma död av alla

du min älskade, du mitt allt

Jag ville se dig en sista gång

röra vid din hud

Jag ville smörja dina fötter

luta mitt huvud mot ditt bröst

Men du var ej där

Med ens brister något inom mig

All min strävan

att upprätthålla tillvaron försvinner

Sakta faller jag ner på knä

En först ljudlös gråt

får magen att knyta sig

luften att ta slut

Sedan

mitt skrik

skriket som förskräcker mig

återkastas av djupen

djupen i min själ

på randen till dödsrikets salar

Tårar droppar ner på det hårda jordgolvet

Ångest och saknad så stor

får hela min varelse att skaka

Våg efter våg av sorg, smärta och tårar

sköljer över mig

Tiden står still

Plötsligt en förnimmelse

någon står där bakom

När jag vänder mig om

är blicken dimmig av alla tårar

tårarna som gör svarta bäckar

under mina omsorgsfullt målade ögon

Har du fört bort honom, frågar jag

fört bort min älskade, mitt allt?

Då säger du de ord som förändrar mitt liv

så en ny inriktning skapas

Du säger

   Jag är uppstånden

   uppståndelsen och livet

        … gå och berätta om mig